V a t t e n f a l l - Sweden´s other face

---
Om Vattenfall fortsätter låta sitt tyska dotterdotterbolag Laubag bryta brunkol och utplåna sorbiska byar i östra Tyskland är det en sorglig fortsättning på DDR:s långsiktiga mord på den sorbiska kulturen.
---
Sorberna är ett folk som levt i landskapen kring städerna Bautzen och Cottbus i femtonhundra år. På sorbiska heter de Budysin och Chozebus. De fanns här före tyskarna och de har överlevt förtyskningsförsök och nazistiskt förtryck.
---
Hitler förföljde visserligen deras ledare men undvek frågan genom att utnämna dem till "slavisktalande tyskar", för det var svårt att inför den tyska befolkningens ögon behandla dessa flitiga och ordentliga, välbeställda och välsedda bönder och grannar som något slags "Untermenschen".
---
DDR-diktaturen saboterade de tvåspråkiga sorbiska skolorna och tvingade över barnen i enspråkigt tyska skolor. Vad Hitler inte gjorde och Ulbricht inte lyckades med tänker tydligen Vattenfall genomföra.
---
Sorberna är minst 40 000. Som alltid med en folkgrupp där många är tvåspråkiga men språktillhörigheten inte registreras officiellt kan man räkna på många sätt. De är i alla händelser mer än dubbelt så många som Sveriges samer, en minoritet som är i lag skyddad. Sorberna talar ett eget språk, släkt med polska, tjeckiska och slovakiska. Noga räknat finns det högsorbiska (kring Bautzen) och lågsorbiska (trakten kring Cottbus). De kan jämföras med en annan språklig minoritetsgrupp, de svensktalande i finska Österbotten: livlig kulturell verksamhet, med körsång, musik, teater, litteratur.
---
Det karaktäristiska för sorberna är att deras språk och kultur lever i byarna. När en by utplånas och invånarna flyttar in till städerna bryts gemenskapen upp. Nya byar kan inte skapas. Sorberna flyttar in till städerna och en del av den sorbiska kulturen dör för alltid - en kultur som med all sin livaktighet är mycket känslig för sådant.
---
Jag var nere i de sorbiska områdena vid tiden för den tyska återföreningen och skrev om dem på Namn och Nytt. De väldiga områden där brunkol bryts är helvetet på jorden, gigantiska grävmaskiner och döda, sterila marslandskap. Kanske kan brunkolsbrotten återställas till att om hundra år få något av karaktären hos det gamla lummiga och idylliska landskapet med grönskande ängar där hjortar och rådjur betar.
---
Men den sorbiska bykulturen kan ingen bygga upp på nytt.
---
Till och med i det ekonomiskt högeffektiva USA avbryts vägbyggen och kraftverksanläggningar när små djurarters existens är hotad. En mänsklig, i ordets verkliga mening unik kultur är hotad av brunkolsbrytningen i östra Tyskland. När ett språk och en kultur försvinner blir mänskligheten fattigare. Vill verkligen Vattenfall och ytterst den svenska riksdag som bestämmer om statlig företagsamhet bidra till ett utplånande som inte ens Hitler och Ulbricht var i stånd till?
---
*Dagens Nyheter/Staffan Skott